32

Aldrig har jag skådat ett sånt hål
Fyllt med rabarber, kräm och tvål.
Jag sannerligen hade väl då detta hål
i flera dagar fått vad det tål.

Jag vet vad du tänker, kära läsare, och visst är det så poesi bör angripas. Och det var väl också, på sätt och vis, vad den unge poeten hade i tankarna. Men, då som nu, så är den tydligaste bilden varpå denna dikt vilar den av ett hål i marken. Ett hål, som är fyllt av rabarber, kräm och tvål. Är det rabarberkräm, eller rabarber och kräm? Och i så fall vad för sorts kräm?

Det är rabarber, utan blast, och kräm. Det är möjligt, till och med troligt, att krämen är rabarberkräm, men ett antal grön-röda rabarbskaft sticker upp ur den. Krämen är i sin tur aningen blandad med mjölk, ungefär till det stadiet att den fortfarande är aptitlig men man måste skynda sig att äta innan den blir grå kräm- och mjölk-sörja som förlorar den där härliga spänningen mellan rabarbernas skärpa och den kalla mjölkens mildhet. Tvålen är egentligen mjölk, men eftersom det här är konst kallar vi den inte mjölk utan vi låtsas som om mjölken är tvål för att framställa konflikten mellan rabarberkräm och mjölk med större kontrastdjup.

Rabarberkräm och mjölk i sin eviga strid. På egen hand värdelösa (den unge poeten lämnar, i gott sällskap med alla däggdjur utom ett, mjölkdrickande till spädbarn), men tillsammans dömda att upprepa samma dans gång efter gång, en sorglig vals som alltid slutar i oaptitlig gegga. Universums värmedöd, i en djup tallrik. Vad den unge poeten vill ha sagt är att livet måste levas nu, precis som rabarberkräm måste ätas innan den hunnit gegga ihop sig med mjölken.

För att förvilla läsaren har den unge poeten sedan kastat in ett par rader som är svårare att bortförklara. Den hälften av dikten är snusk. Och har man väl sagt hälften vore det väl löjligt att försöka låtsas att rabarberna är något annat än penisar.